Har i princip varit mobbad hela mitt liv men aldrig riktigt gjort någonting åt det. Det har aldrig varit någon fysisk attack mot mig utan det har alltid varit verbala attacker som sårat mig. Så här ett år efter att det typ slutat känner jag faktiskt av hur mycket det påverkat mig och fortfarande gör. 

Det är mobbningen som har gjort att jag har svårt att lita på folk eller ens skaffa nya vänner, de nya jag får släpper jag inte ens in och vill helst aldrig prata om mina egna problem med. 

Tror inte det är någon som faktiskt vet hur hårt det faktiskt tog, för jag var ju den där "glada typen" med en stark personlighet och ett enormt självförtroende. Den flickan var aldrig jag. Jag levde bara bakom den fasaden och höll allting för mig själv, för att inte bli ännu mer sårad.

Har fått så många råd om att jag ska prata om det, gå till en psykolog eller nått,och säga vad som faktiskt stör mig. gick till skolkuratorn i trean till typ sexan men hjälpte ingenting, jag finner liksom aldrig orden för mina känslor, börjar bara gråta innan jag kan avsluta första meningen. Jag har inte ens funnit modet att säga något till min familj. Antar att de redan vet att jag inte mådde så jävla bra men det har aldrig kommit på tal.

... seriöst jag gråter när jag skriver det här...

Anledningen till att jag drar upp detta nu är väl för att för det första behöver skriva av mig lite men också för att det är en daglig påminnelse som jag nog aldrig kommer bli av med.

Även fast jag inte vill dela med mig av min historia, om vad som var orsakerna till att jag var mobbad i skolan. Vill inte väcka minnena av den tiden, har faktiskt förträngt det mesta men jag har mardrömmarna kvar.

Antar att vi alla känt oss lite utanför någon gång men att vara det i flera år utan att ha någon gör det ganska svårt. Men hade jag bara vågat räcka ut handen och tagit de som var räckta mot mig så hade jag kanske kommit ut ur mitt personliga helvete lite snabbare. Men icke, här krävdes det byte av skola och flytt för att jag ska må bättre. 

Gymnasiet är min fristad, visst jag känner mig fortfarande illa till mods över att gå till skolan och ibland orkar jag inte möta alla blickar men ändå så känner jag att folk där faktiskt bryr sig om mig. 

Jag har skaffat mig härliga vänner och det känns så skönt att börja på nytt, lämna all skit bakom mig och gå vidare! Det kanske inte är den optimala lösningen men att sitta ner och prata med sina mobbare är fan bara skit, de är svin hela bunten! 

Så, jag ville inte väcka medlidande eller nått sånt tjafs utan jag ville bara meddela folk om att jag mår psykiskt dåligt över min skolgång och jag hoppas verkligen att folk därute förstår att det sitter kvar.

Tiden läker alla sår men ärren finns kvar