Har i princip varit mobbad hela mitt liv men aldrig riktigt gjort någonting åt det. Det har aldrig varit någon fysisk attack mot mig utan det har alltid varit verbala attacker som sårat mig. Så här ett år efter att det typ slutat känner jag faktiskt av hur mycket det påverkat mig och fortfarande gör. 

Det är mobbningen som har gjort att jag har svårt att lita på folk eller ens skaffa nya vänner, de nya jag får släpper jag inte ens in och vill helst aldrig prata om mina egna problem med. 

Tror inte det är någon som faktiskt vet hur hårt det faktiskt tog, för jag var ju den där "glada typen" med en stark personlighet och ett enormt självförtroende. Den flickan var aldrig jag. Jag levde bara bakom den fasaden och höll allting för mig själv, för att inte bli ännu mer sårad.

Har fått så många råd om att jag ska prata om det, gå till en psykolog eller nått,och säga vad som faktiskt stör mig. gick till skolkuratorn i trean till typ sexan men hjälpte ingenting, jag finner liksom aldrig orden för mina känslor, börjar bara gråta innan jag kan avsluta första meningen. Jag har inte ens funnit modet att säga något till min familj. Antar att de redan vet att jag inte mådde så jävla bra men det har aldrig kommit på tal.

... seriöst jag gråter när jag skriver det här...

Anledningen till att jag drar upp detta nu är väl för att för det första behöver skriva av mig lite men också för att det är en daglig påminnelse som jag nog aldrig kommer bli av med.

Även fast jag inte vill dela med mig av min historia, om vad som var orsakerna till att jag var mobbad i skolan. Vill inte väcka minnena av den tiden, har faktiskt förträngt det mesta men jag har mardrömmarna kvar.

Antar att vi alla känt oss lite utanför någon gång men att vara det i flera år utan att ha någon gör det ganska svårt. Men hade jag bara vågat räcka ut handen och tagit de som var räckta mot mig så hade jag kanske kommit ut ur mitt personliga helvete lite snabbare. Men icke, här krävdes det byte av skola och flytt för att jag ska må bättre. 

Gymnasiet är min fristad, visst jag känner mig fortfarande illa till mods över att gå till skolan och ibland orkar jag inte möta alla blickar men ändå så känner jag att folk där faktiskt bryr sig om mig. 

Jag har skaffat mig härliga vänner och det känns så skönt att börja på nytt, lämna all skit bakom mig och gå vidare! Det kanske inte är den optimala lösningen men att sitta ner och prata med sina mobbare är fan bara skit, de är svin hela bunten! 

Så, jag ville inte väcka medlidande eller nått sånt tjafs utan jag ville bara meddela folk om att jag mår psykiskt dåligt över min skolgång och jag hoppas verkligen att folk därute förstår att det sitter kvar.

Tiden läker alla sår men ärren finns kvar

 

sandra

31 juli 2013 01:47

Många ger upp när dom har den vägen att varndra genom skolgången, starkt av dig att kämpa på. Förresten är både du och din blogg jättefin, ha de bra :)

http://sandraafransen.blogg.se

Tsukiyo

31 juli 2013 22:59

Åh tack så mycket! Ja, det var verkligen svårt och jag var nära att ge upp många gånger men fortsatte ändå med tanken om en bättre framtid.

och återigen tack

 

Linda

31 juli 2013 02:03

Hej! :)

Blev nyfiken på det lilla jag såg av ditt inlägg som hamnade på hemsidan, så jag läste hela inlägget och blev faktiskt rätt rörd. Förstår mig inte på dom som mobbar, har själv varit lite utsatt, men har försökt inte bry mig, men det är svårt. Men som du skrev om gymnasiet, gymnasiet är som en befrielse, där har ju i alla fall de flesta lärt sig att växa upp från mobbning och behandla alla lika liksom :) eftersom man praktiskt taget snart är vuxen då ^^

Själv har jag aldrig mobbat någon i hela mitt liv, har aldrig tyckt om mobbning av något slag. Har i stället varit den som stod upp emot mobbning och tagit kontakt med dom som varit utsatta, och har flera vänner som har varit eller är utsatta för mobbning. Mobbning är så onödigt, så barnsligt och löjligt, jag menar, vi lever på samma jordklot, vi ska ta hand om varandra, inte mobbas ^^

Förlåt för en så lång kommentar ^^ men blev väldigt rörd :)

Btw, jag är en som finns för alla, även för dom som inte känner mig eller som jag känner, så skulle du vilja öppna dig (även om vi inte känner varandra alls) så finns jag här :) håller tyst också om det skulle vara så :)

Kika gärna in på min blogg om du har lust :)

Kram! ^^

http://marreanderzzon.bloggplatsen.se

Tsukiyo

31 juli 2013 22:57

Jag håller totalt med dig och det gör ingenting alls att det var en lång kommentar, det gör mig bara glad att folk har vettiga åsikter ^^

och tack så mycket

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Är både skitnervös och exalterad över att skolan börjar om en vecka. Skitnervös över att klasserna slås ihop och att vi valt olika kurser så jag har ingen aning om vilka jag kommer hamna med. Är faktiskt jävligt rädd över detta faktum! Är  verkligen ...

Som lovat så kommer ett fint litet inlägg om närcon nu när man nästan är lite vaken~ ska fan sova hela dagen imorgon och bara chilla järnet!!!    Ja jag vet att det kommer se derp ut när jag har små bilder men ni får stå ut med det!  Bilderna ä...

Ja, i övermorgon drar vi till Linköping ^^  Dock är jag jävligt nervös över mina cosplays ;__; brukar vara ett förekommande fenomen har jag hört men när man har lägst självkänsla/förtroende i stan så är detta kind of a big deal!    Jag vill var...

Nu så mina vänner så är jag färdig med mina cosplays inför NärCon (eller typ iaf, kanske lite små justeringar här och var men~)    Är fetnöjd! Kommer dock dö om det ska vara 29grader ute o____o me no likey! WINTER FTW!! inget jag kan göra åt dock...

Hejsan på er korvar!  Ännu ett ointressant inlägg men jag kände för att skriva av mig lite så ni får stå ut, det är ju inte så att jag tvingar er att läsa!    Har äntligen fått mina peruker som jag krånglat så in i helvete för att få! Men jag ä...